Fundering 150717, Daghemmens förbannelse

I alla tider har det varit mamman som har tagit hand om det lilla barnet. Så har det alltid varit hos människorna och också hos de höger stående djuren. Det finns en inbyggd naturlig koppling mellan mamma och barn. Hos mamman har barnet sin trygghet och därifrån går det vidare ut och utforskar världen runt omkring.

Att då ta barnet från mamman alldeles för tidigt, och sätta det i uppfostringsanstalt hos andra kvinnor som många gånger inte bryr sig och godtyckligt tar hand om barnet. Skapar sår för resten av livet. Och det är det man gör med dagens Daghem.

Det är som jag hörde för ett antal år sedan att väldigt många av de som växte upp i barnrikehusen på söder i Stockholm fick problem resten av livet. Det var för många barn på för liten yta och möjligheten att växa upp till ett harmoniskt liv fanns inte.

Det är lika dant på många daghem idag. Det är den elakaste som sätter tonen. De snälla får finna sig i att stå tillbaka. Få snytingar. Få fula ord.

Den mjuka hänsynsfulla miljön som skapar mjuka hänsynsfulla människor finns många gånger inte där.

Och varför har daghem blivit så viktiga idag. Jo det är för att kvinnan skall ut och jobba. Samhället behöver skatteintäkterna. Men samtidigt kör man hem pensionärer som mycket väl skulle kunna jobba några år till. Varför inte i stället höja pensionsåldern en aning och låta mammorna vara hemma lite längre hos sina barn, på så vis investerar vi i den uppväxande generationen, och ger den utrymme att utvecklas på ett naturligt vis, så att vi får en lugn och harmonisk generation i stället för den generation fylld av mobbing och många gånger destruktivt beteende p.gr. en felaktig uppväxt, med felaktiga förutsättningar.

Vi är fortfarande ett rikt land som har förutsättningar att ta hand om våra barn på ett bra sätt, i stället för att skapa den generation med destruktivt beteende och de psykiska problem som vi många gånger ser hos dagens uppväxande släckte.

Den kärlek som en mor och en far har till sina barn kan aldrig ersättas med institutionsvård.

Och föräldrar som stressar sig genom livet för att hinna med både barn och arbete. Gör inte saken bättre.

Karl Håkan