Kyrkans undergång 22

Kyrkan var som en kvarnsten

Kyrkan har varit som en kvarnsten som bara mal på och mal sönder och mal sönder t o m folks tro.

Upp 18:20 Gläds över henne, Guds boning [himmel] och de heliga apostlarna och profeterna, för Gud dömer er dom över henne.

Men det här att denna Stora Starka kyrka som styrde välden har gått under det skall vi vara glada för. Nu kommer det Jesus vill ha. Hans barn är fria. De har ingen kyrka över sig som bestämmer vad som skall göras. Nu får Anden styra hur det skall göras.

Upp 18:21 Och en stark ängel [budbärare] lyfter [avlägsnar] en sten som en väldig kvarnsten och kastar den i havet och förklarar: På detta sätt, skall Babylon, den väldiga staden, snabbt [våldsamt] kastas och aldrig mer finnas.

Det är intressant med bilden av Ängeln som kastade en Kvarnsten symboliserande Det Stora Babylon i havet. Havet är ju en bild av Hedningarna, av Folkmassor, och vi ser alltså att Den Stora Skökan, Det stora Babylon, Den Fallna Kyrkan, skall försvinna i folkmassorna, upplösas i folkhavet, och aldrig mera finnas till.

Och vi kan se hur det stora Kyrkan liknas vid en kvarnsten. En sten som mal sönder, som mal på och inte låter sig påverkas, som fördärvar, som är en plåga. Och det är det som skall försvinna.

Och vi kan konstatera idag att precis så här har det gått med många av kyrkorna i västvärlden. Det har inte varit något stort krig, någon oerhörd förföljelse med dödande och fördärvande. Utan det har gått lugnt och stilla till. Kyrkan har bara förlorat sitt inflytande successivt. Folk har slutat att gå i kyrkan och att tro på de teser som Kyrkan predikar.

Men likafullt bygger hela det västerländska samhället på det Jesus lärde oss och det han predikade. Och fast man har förkastat Kyrkan så behåller man i vårt samhälle, de ideal som Jesus lärde oss.

Karl Håkan