Ändetiden 22,

Gud dömde Israel

Det är intressant att läsa berättelsen om Noa, en berättelse som många läser som en saga för barn, som inte har någon relevans i dagens läge. Men i själva verket är det alltså en högaktuell profetisk berättelse med mängder av sanningar som Gud har lagt in där.

Och som gör att vi kan säga idag, att Gud finns. För han visste vad han skulle göra och vad som skulle hända när han skrev den här berättelsen för många 1000 år sedan, en berättelse som vi alltså först nu ser hur den faktiskt har gått i uppfyllelse.

Många undrar hur det kommer sig att man genom kyrkans historia inte tidigare har talat om Noas ark som en profetisk berättelse. Men det beror helt enkelt på att det är först nu vi kan se att den faktiskt har gått i uppfyllelse. Att det som står där också har hänt. Och att vi nu faktiskt är på slutet av berättelsen.

Och om vi nu går över till dagens avsnitt så ser vi att Gud inte är nöjd med det sätt på vilket Israel hade förverkligat hans bud. Det Gud ville ha var något annat.

Vi kan läsa om det här i vers 6:

1 mos 6:5 <Trad:> Och Jashve såg människans växande ondska på jorden och hur alla tankar man tänkte i sitt hjärta bara var onda, alltid.

| <Alt:> Och Jesus [Jashve] såg Adams [människans, den blodrödes] stora ondska på den fasta grunden, och han gör en plan i sitt hjärta, att ta bort ondskan för alltid.

1 mos 6:6 <Trad:> Och Jashve ångrade att han gjort människan på jorden och kände sorg i sitt hjärta.

| <Alt:> Och Jesus [Jashve] kände sorg för det Adam [människan, den blodröde] gjort för [på] den fasta grunden och kände smärta i sitt hjärta.

1 mos 6:7 <Trad:> Och Jashve sade: Jag dödar människan som jag har skapat, bort från marken, från människan och även boskapsdjuren och även kräldjuren och även himmelens fåglar, för jag har ångrat att jag gjorde dem.

| <Alt:> Och Jesus [Jashve] sade [tänkte]: Jag låter straffet komma på [döda] Adam [människan, den blodröde] som är min äskade son [min rening, min gemenskap], så att det är till mänsklighetens favör [närvaro, personlighet], så att Adam [människan, den blodröde] är för evigt i överflöd, för evigt sprudlande liv och det väldiga namnets strålglans för evigt, för jag har fyllts av medkänsla inför det ni gjort.

1 mos 6:11 <Trad:> Och jorden var fördärvad inför Guds ansikte och jorden var full av grymhet.

| <Alt:> Och den fasta grunden var fördärvad sett ur Guds perspektiv och den fasta grunden var full av falskhet.

Gud ville t o m utplåna Israel som ju var den fasta grunden, jorden, marken. Som vi minns så var marken, det som symboliserade Israel redan i 1 Mos 1 när Gud på 3:e dagen skapade land, alltså Israel mellan år 2000 f kr och 1000 f kr och det första livet uppstod. Det fasta och stationära livet, växternas liv. På samma sätt som lagen är fast och inte går att ändra står ju växterna fast där de än gång sattes.

Så här ser vi att när Gud vill förinta allt liv på marken, jorden. Då talar han om Israel här, och det sätt på vilket de har förverkligat hans bud.

Men Gud finner en plan för hur han ska frälsa världen. Och i vers 7 den alternativa översättningen kan vi läsa planen, nämligen att Guds son, alltså Jesus skall bära straffet.

Och vi vet idag att Jesus har fullgjort det Gud tänkte sig och frälst oss alla. Och det gäller också för Judarna även om de inte ännu har tagit emot det, i varje fall inte majoriteten av dem.

Karl Håkan